BVC-Elvis

Anknytning – och mammiga och pappiga barn

Vid 18 månader är barnets behov av en trygg famn stort, samtidigt som upptäckarlusten ökar. Men kan den viktiga anknytningen skadas av att börja i förskola? Vad är anknytning? Och varför blir så många barn mammiga eller pappiga?

Små barn behöver känna sig säkra på att det finns någon som hjälper och skyddar dem när fara hotar.

Den som hjälper och skyddar är ofta föräldern. Farorna kan bestå av inre upplevelser som hunger eller ohanterliga känslor, eller av yttre hot: stolar som välter när man klättrar på dem, bilar som kör förbi fort och annat som kan skada barnet fysiskt.

Utforska omvärlden

Anknytning handlar i den här åldern, enkelt uttryckt, om att föräldern ger och barnet får. Föräldern ger trygghet och beskydd, och tack vare det kan barnet ägna sig åt sin medfödda drift att utforska omgivningen och upptäcka sig själv i världen.

Utforskandet kan, beroende på barnets temperament, vara intensivt eller försiktigt. När något känns osäkert eller skrämmande vänder sig barnet ofta till föräldern – ibland genom att söka fysisk närhet, ibland genom att bara kasta en blick mot föräldern, som för att kolla att allt är okej.

För en del barn kan lusten att upptäcka ta över allt. Att klättra, springa, undersöka sin kropps förmåga och hur världen fungerar är det enda som gäller. Och eftersom förmågan att bedöma vad som kan vara farligt ännu inte finns ökar kravet på beskydd. Föräldern får ofta agera ”hjälphjärna” till barnet och liksom kompensera för barnets oförmåga och omdömeslöshet: Ständigt följa barnet i spåren, hålla koll, förutse faror, jaga, lyfta bort – och stå ut med eventuella protester, för anknytningens främsta funktion är ju beskydd.

Anknytning och förskola

18 månader innebär för många barn förskolestart – och med den: Förändringar. En förändring är att barnet inte längre kan söka trygghet och få bekräftelse av sina viktigaste anknytningspersoner när som helst under dagen.

Det är inte ovanligt att man som förälder oroar sig för att det ska störa barnets anknytning, men de flesta forskare tror inte att det är så. Vid det här laget har barnet många erfarenheter av att bli förstådd, hjälpt och tröstad. Barnet har lärt sig att det finns någon som hjälper och skyddar när fara hotar. Den vissheten gör det lättare att bli trygg med, och knyta an till, även andra än föräldern. Och anknytningen är nu så etablerad att det ibland räcker med att tänka på pappa eller mamma för att barnet ska kunna lugna sig själv.

Mammig och pappig

Många barn i den här åldern är mammiga eller pappiga – och många mammiga eller pappiga barn har en förälder som är ledsen över att aldrig få vara den som tröstar eller nattar, över att det bara är den andra föräldern som duger när det verkligen gäller. Egentligen är mammig- och pappighet tecken på något bra: Att barnet grundlägger sina viktiga anknytningsrelationer. Men att bli bortvald av sitt barn kan skära som en kniv i hjärtat.

Ett par saker är bra att veta:

• När barnet föredrar den andra föräldern beror det inte på att man har gjort något fel. Det beror på att barnet, just nu, har valt den andra föräldern som sin viktigaste anknytningsperson.
• Vilken förälder barnet väljer växlar ofta över tid. Ibland hänger det ihop med vem som senast var, eller just nu är, föräldraledig och/eller har tillbringat mest tid med barnet. Ett pappigt barn kan alltså bli mammigt senare, och tvärtom.

Källa: Malin Bergström, barnhälsovårdspsykolog.