Livet med en 1,5-åring – och ett föräldraskap i förändring
18 månader. Så liten och så stor, samtidigt. Och så mycket nytt att hantera, både för barnet och föräldern. Nu behövs ett nytt sorts föräldraskap.
Att vara förälder till en 18-månaders kan innebära många olika saker. Till exempel: Att bli galen över alla ”NEJ!”. Att brista ut i gapskratt över den humor som barnet kan visa på de mest oväntade sätt. Att plötsligt behöva hantera en liten men urstark vilja som är helt utan omdöme. Att känna som att man befinner sig i två världar samtidigt – en där barnet fortfarande är litet och skört och i behov av skydd, en annan där barnet nyfiket vill utforska allt, allt, allt och där man hela tiden behöver följa barnet tätt i spåren, ständigt redo att förhindra hotande olyckor.
Tillvaron med en 18-månaders är, minst sagt, händelserik. Och även inom barnet händer det mycket nu.
Ett nytt föräldraskap
18-månadersåldern beskrivs ibland som en brytningstid. Många barn är nu mitt i en intensiv utvecklingsperiod, såväl fysiskt som språkligt och tankemässigt. Samtidigt har många nyligen börjat, eller ska snart börja, i förskola. Det är en stor förändring – från trygga och välkända hemma och bara pappa eller mamma till en helt annan miljö med andra vuxna, nya rutiner, annan smak på maten och ett helt gäng kompisar att hänga med.
Den härperioden är också en brytningstid för många föräldrar. Föräldraledigheten börjar gå mot sitt slut, om den inte redan har gjort det. Den nya tillvaron fylls snabbt av lämningar och hämtningar på förskola, pusslande av arbetsliv eller studier, handling, matlagning, nattningar, vabbande – och, inte minst, barnet som behöver ett nytt slags föräldraskap.
Det lyhörda föräldraskapet – att vara följsam mot sitt barn, att försöka förstå och möta barnets behov – är fortfarande grunden. Men nu behöver det utvidgas och, ibland, bli mer vägledande och gränssättande.
Följsamhet OCH gränser
Egentligen uppstår inte det här behovet nödvändigtvis just i 18-månadersåldern. Man skulle kunna uttrycka det som att det nya, mer aktiva föräldraskapet är ett föräldraskap till ett barn som numera är rörligt och nyfiket, som har väldigt dåligt omdöme och en mycket stor kapacitet att stoppa olämpliga saker i munnen eller att rusa iväg till, och kanske klättra på, olika saker.
Ibland är barnet i den här fasen redan vid 1 års ålder eller tidigare, andra gånger händer det ungefär nu, vid 18 månader, eller snart. När det än sker är det en signal på att man som förälder behöver hitta en balans mellan det följsamma, lyhörda föräldraskapet och att, när så krävs, också ibland säga nej och sätta gränser.
Det kan handla om att stoppa barnet från att springa ut i gatan. Om att lyfta upp ett övertrött barn som skriker efter glass och bära ut det från affären. Om att hjälpa ett piggt och energiskt barn att varva ner, eller om att hjälpa ett blygt och försiktigt barn att våga vara med och leka. Det kan också handla om att hantera barnet i stunden utan att försöka förklara eller ”komma överens” med en hjärna som ännu inte är mogen nog att klara av sådant – att alltså ha adekvata förväntningar på vad ens barn förmår.
Sätta gränser för sig själv
Det aktiva föräldraskapet kan också handla om att förstå att man inte måste ställa upp på allt barnet vill och behöver, i alla fall inte i stunden. Tvärtom både kan och bör man sätta gränser för sig själv när det känns så: ”Nej, inte nu. Jag vill inte”. Och då behöver man stå ut med att barnet kan bli ledset eller argt.
Man behöver också bekräfta barnets känslor – utan att göra det man inte vill, i alla fall inte just den här gången när nejet inom en är så starkt. För om man ständigt kör över sina egna känslor och sin egen vilja, om man aldrig sätter den där gränsen för sig själv, då riskerar man att ilskan och missnöjdheten växer inom en. Och det mår varken man själv eller barnet bra av. Att hitta en balans mellan barnets och ens egna behov ökar chansen att man ska ha det bra tillsammans med sitt barn.
Källor: Malin Bergström, barnhälsovårdspsykolog, Lotta Lindfors, barnsjuksköterska och vårdutvecklare inom barnhälsovården, region Stockholm.
Avled, passa, skoja bort – tre användbara ledord
- Avled. Hitta sätt att avleda barnet från sammanbrott, bråk, leksakskamper, farliga situationer och sådant som av något skäl inte är möjligt just nu. När kompisen vill ha samma spade kanske man kan trolla fram en annan spade, när ett bråk hotar kanske man får en plötslig ingivelse och entusiastiskt säger ”Kom så gungar vi!” eller ”Kolla, jag hittade en morot i fickan!” Poängen är att vara smidig och hantera de situationer som uppstår – inte att säga till barnet vad som gäller eller vad det bör eller inte bör göra.
- Passa. För många barn är det nu full fart framåt. Barnet kanske småspringer, klättrar, hoppar, utforskar och upptäcker med hjärtans lust – med en hjärna som ännu inte kan bedöma faror och en kropp som ännu inte kan parera riskfyllda situationer. För dig som förälder gäller: Håll ständig koll. Ta rent fysiskt ansvar för barnets säkerhet, och för att det inte ska hamna i jobbiga situationer med andra barn, vuxna eller djur. Passa barnet, be om avlösning när du behöver pausa – och var medveten om att plötsligt tystnad kan innebära att det pågår provsmakning av blomjord eller något annat mindre lämpligt.
- Skoja bort. Humor är ofta en fantastisk ingrediens i föräldraskapet. Med så här små barn är det perfekt att utnyttja deras begränsade hjärnkapacitet och skoja med dem så att de glömmer vad de egentligen ville, eller att de var arga för något.
Källa: Malin Bergström, barnpsykolog.
