BVC-Elvis

Att vägleda sitt barn

Vad är viktigast att veta om hur man vägleder sitt barn när det är i 18-månadersåldern? Kanske något helt annat än du tror.

Barn i 18-månadersåldern uttrycker ofta sin vilja på nya sätt – starkare, och kanske med större variation; allt från mer eller mindre orubbliga ”NEJ!” till tårfyllda sammanbrott.

Det är här någonstans som funderingarna på hur vi ska bemöta barnet kan dyka upp hos oss föräldrar, om de inte redan har gjort det.

Vi har alla olika erfarenheter. För en del är erfarenheterna positiva. Att vara förälder med uppgift att vägleda sitt barn kan kännas självklart och okomplicerat. För andra är associationen med begreppet ”uppfostran” laddat och väcker mer blandade känslor.

Så, vad menas med att vägleda sitt barn? Är det att lära barnet hur man ska bete sig? Att sätta gränser när barnet ”gör fel”? Att tydligt säga ifrån när barnet tar kompisens spade i lekparken eller kräver glass i affären?

Det kan det vara. Men det som verkligen har betydelse är hur vi föräldrar, genom vårt sätt att vara, lär våra barn hur man ska vara mot andra, menar många. Hur vi pratar med våra barn. Vilka rutiner vi har tillsammans. Kanske kan man uttrycka det som att vägleda är något vi gör för att våra barn ska bli omtyckta av andra människor och ha det bra även utanför familjen.

Lugna känslor

Att sätta gränser för ett barn som är argt, ledset och upprört funkar inte. Starka känslor blockerar förmågan att lyssna, ta till sig information, tänka och dra slutsatser – för oss alla. För små barn är det extra svårt. De har ännu inte erövrat förmågan att lugna sig själva – att hantera sina känslor. Därför behöver vi hjälpa dem med det.

Att hjälpa ett barn att lugna sina känslor är viktigare än att sätta gränser, sägs det ibland. Det är inte bara viktigt i stunden utan också för att det på sikt hjälper barnet att kunna lugna sig själv. Och varje gång vi pratar lugnande, tröstar, håller om, visar att vi förstår och på andra sätt hjälper barnet att hantera sina upprörda känslor händer det saker i barnets hjärna. Kopplingarna mellan känslocentrum (limbiska systemet) och den rationella delen av hjärnan (prefrontalloben) blir fler och starkare. Det gör att barnet så småningom kan hitta strategier att lugna sig själv, och det är en viktig förmåga att ha med sig i livet.

Gränser och vägledning

Det här betyder inte att gränssättning är oviktigt, tvärtom. För samtidigt som barnet nu behöver hjälp att hantera sina känslor uppstår ett ökat behov av gränser och vägledning. Den lilla kroppen vill ju så mycket, men hjärnan förstår ännu inte varför det är farligt att springa ut i gatan.

Barnet är inte alltid hjälpt av förklaringar. Många gånger kan det bästa vara att visa istället för att säga. Att ständigt vara beredd att skydda, och att vägleda i handling: vakta och passa, stoppa och lyfta upp, locka eller avleda – kanske bli förtjust överraskad över den där bananen man hittar i väskan eller favoritsagan som man plötsligt blev så sugen på att läsa.

Om man är två eller fler föräldrar kan det vara bra att prata om hur man vill ha det med vägledning och gränssättning, kanske hitta en samsyn. Men det är helt okej att tycka olika. Det som har betydelse för barnet är att föräldrarna respekterar att de tycker, och kanske gör, olika. Att de trots olikheterna kan samarbeta, stödja varandra i föräldraskapet, hantera konflikter och känna tillit till varandras föräldraskap – med andra ord: vara ett ”föräldrateam”.

Källa: Malin Bergström, barnhälsovårdspsykolog.