Barns utveckling, personlighet – och frustration
En del barn börjar gå tidigt, andra kryper hellre ännu ett tag. En del väntar med att utforska språket, andra har redan flera ord. Det är som det ska vara. Barn är, precis som vi vuxna, olika.
Ingen skulle drömma om att beskriva 1,5-åringens utveckling som något stereotypt allmänmänskligt. Idag vet vi att barn är personligheter från allra första dagen, och att ett sådant synsätt gagnar deras utveckling och hjälper oss föräldrar att hitta det som funkar för just vårt barn. Men trots att vi är individer finns det sådant i utvecklingen som förenar. Hjärnans utveckling styrs bland annat av de erfarenheter barnet gör. Utvecklingen sker också i en takt som i viss mån är åldersbunden. Alla barn stoppar till exempel händerna i munnen innan de lär sig att klappa händerna, och alla barn vill kommunicera, leka, bli omtyckta och funka ihop med andra människor. Gemensamt för de flesta är också att utvecklingen inte löper på som en stilla bäck utan snarare växlar mellan stillastående och vattenfall.
Man pratar ibland om att utvecklingen sker i språng. Hos många barn byggs det upp en frustration inför ett sådant utvecklingssprång. Det är som om barnet börjar ana att det vore kul att kunna vissa saker, och blir irriterat när det inte funkar – och kanske är frustrationen en drivkraft för utvecklingen. Barn skulle ju förmodligen aldrig få det de vill ha om de inte vågade försöka säga vad de vill innan de kan uttrycka sig korrekt.
Texterna här försöker beskriva barns utveckling som den kan se ut. Om det inte stämmer med ditt barn betyder det inte att barnet är sent, tidigt eller avvikande utan att ditt barn är en egen person. Att du och ditt barn hittar ett sätt att leva tillsammans som ni trivs med är oändligt mycket viktigare än att barnet utvecklas i enlighet med några normer – eller, för all del, än att barnet följer tillväxtkurvan för 1,5-åringar.
Källa: Malin Bergström och Clara Linnros.
