BVC-Elvis

Skriv ut

När man bråkar “för mycket”

Konflikter mellan föräldrar och barn

Bråk och konflikter med barn är del av vardagen även när trotsperioden gått över. I konflikter med föräldrar och syskon lär sig barnet mycket om sig själv och om relationer till andra. Barnet gör också sina lärdomar i ett tryggt sammanhang — relationen till föräldrarna håller ju för gnissel och bråk! Som förälder behöver du inte hantera varje bråkig situation perfekt, det skadar inte relationen eller barnet att någon gång bli för sur och arg. Ibland hamnar dock familjer i att bråken tar över en stor del av vardagen. Att man “bara” bråkar, tycker att barnet hela tiden är argt och bråkigt eller att man som förälder känner sig sur och arg för det mesta. Det är slitigt och tar mycket kraft av alla. Som förälder kan du bli stressad över att inte få till det med barnen och undra varför ni bråkar så mycket.

Barn har, liksom vuxna, olika temperament och har olika lätt att reglera sina känslor, en del blir snabbare och oftare frustrerade över saker medan andra barn har längre stubin. Har barnet ett hetsigt temperament och starka känslosvängningar kräver det mer av en som förälder under de år som barnets hjärna mognar och utvecklas. Som förälder har man naturligtvis också olika temperament och olika lätt att hålla sig lugn i utmanande situationer. Vi har också med oss våra egna erfarenheter från uppväxten kring hur barn hanteras och vad som är tillåtet. Två föräldrar till samma barn kan därför hamna i att se på sitt barn ganska olika och vilja göra olika, vilket kan vara utmanande.

När man bråkar för mycket

Blir konflikterna för stora och/eller tar för stor plats i relationen behöver man som förälder fundera över sätt att bryta den negativa spiralen. Forskning visar att det mest effektiva sättet att få ner bråkfrekvensen är att öka på det med positiv uppmärksamhet och ha bra stunder tillsammans. Tumregeln är att ge fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som negativ. För barn som bråkar eller trotsar mycket vet man att relationen ofta är den omvända, att man får många gånger fler tillsägelser eller negativ uppmärksamhet än man får positiv uppmärksamhet och beröm.

Detta första råd kring positiv uppmärksamhet kan ses ur två perspektiv. Det ena är att man behöver fylla på sitt relationskonto till barnet för att barnet ska kunna börja uttrycka sig positivt. Får barnet mycket skäll eller tillsägelser brukar det spegla vad som kommer ut ur barnet. Om man ser relationskontot som en “bankomat” behöver man ligga på plus för de gånger man “gör uttag”, dvs när man blir arg och irriterad eller måste säga till eller stoppa barnet. Det andra perspektivet är att det beteende barn får uppmärksamhet för kommer förstärkas. Det gäller både negativa och positiva beteenden. Så det man vill se mer av ska man generellt sett förstärka genom att uppmärksamma och berömma, medan man kan försöka undvika att förstärka negativt beteende genom att inte uppmärksamma det. Ett enkelt “nej” eller “gör inte så” räcker ofta, ibland kanske det till och med räcker med att avleda barnet eller låtsas som man inte ser något det gör. De kan kännas märkligt att inte säga till kring beteenden man inte vill se, man får stärka sig med att det är en metod som fungerar. I dessa lägen brukar inte tillsägelser ha så mycket effekt ändå — man kan alltid fråga sig detta: har strategi jag använt hittills fungerat?

För att få till de där goda stunderna med sitt barn kan man införa “Daglig lekstund”. Det går ut på att du som förälder låter barnet leda dig i en lek en stund varje dag, cirka 10–15 minuter för barn i 3–4-årsåldern. Detta ger mer för relationen än att köra järnet på ett lekland under helgen! Många föräldrar tänker att de “inte bra på att leka” eller så tycker man inte det är så kul. Men man behöver inte vara lekfantast eller ha en massa fantasi, det får barnen stå för. Det handlar snarare om att följa barnet en stund i det barnet gör/leker, att lyssna och vara nyfiken. Tänk dig att du är en fotbollskommentator — fast kanske inte fullt så hetsig! — som sätter ord på det du ser. Att få sin förälders varma, intresserade blick på sig en liten stund gör väldigt gott för barnets självkänsla och för relationen. Det kan också göra susen för ens dåliga föräldrasamvete om man de gånger man säger nej till lek vet att barnet får sitt vid den dagliga lekstunden. Tänk på att just den här stunden är den då barnet leder och du följer, oftast annars är ju relationen det omvända. Så passa inte på att lär barnet något utan luta dig tillbaka och bara följ!

Fler förebyggande råd

Tydlighet i vardagen kan också hjälpa frustrerade barn. Själv vet du att maten är klar om 10 minuter, men barnet som är inne i lek eller TV-program har inte en aning och omställningen kan vara svår. Att förbereda barnet på avslut av aktiviteter och det som snart ska komma brukar vara en bra hjälp. Ibland tycker man att man visst förberett barnet, men det kan ha gått den TV-spelande fyraåringen helt förbi. Se till att vara i kontakt med barnet vid din tydliga förberedelse snarare än att ropa flera gånger från köket. Annan hjälp för barn som reagerar negativt på förändringar och oförutsägbarhet kan vara att ha tydliga vardagsrutiner och göra saker i samma ordning morgnar och kvällar. En del gör scheman med små bilder av vad som ska hända som många barn blir förtjusta i. Det ger dem en möjlighet till koll på läget.

Att veta vad som gäller kan minska viljestarka barns behov att vilja ta över och bestämma i alla situationer. Samtidigt kan det vara bra att fundera över vad de kan få bestämma. Förutom i lekstunder kanske barnet också kan få bestämma vad det ska ha på sig, genom att det till exempel får välja mellan två alternativ eller så låter man barnet önska mat någon dag i veckan.

Tydlighet i vardagen kan också handla om att inte ge barnet för mycket val! Som förälder vill man kanske lyfta fram barnets egen vilja och uttryck, men det kan helt enkelt bli för mycket att ta ställning till för ett litet barn som redan är full av intryck och sociala utmaningar efter en dag på förskolan. Det kan vara bättre att säga “Nu gör vi så här” istället för att fråga så mycket eller ge valmöjligheter. Det är också tydligare och enklare för barn att ta till sig om man som förälder säger vad barnet ska göra istället för att säga vad barnet inte ska göra, i de fall det går. Till exempel vid förskolehämtning: “Nu går vi till bussen och åker hem” istället för “Nu får du sluta springa runt här på gården” eller klassikern “ska vi gå hem nu?”.

Hantera utbrottet

Om man följer råden ovan brukar bråk och utbrott minska. Men barns temperament är olika och för en del barn är frustrationer och besvikelser svåra att hantera. Utbrotten blir intensiva och vad gör man då med sitt jättearga barn?

När barn har riktiga utbrott går de ofta inte att nå, i alla fall inte med prat och logik. Man kan tala om “härdsmälta”. En annars kompetent 4-åring som har ett utvecklat språk och kan resonera och argumentera har inte tillgång till sådan kompetens när hen har ett utbrott. Att försöka nå barnet med en massa prat om varför något inte går att göra just nu eller att hota med konsekvenser eller fråga barnet vad det vill egentligen leder bara till mer stress och kan förlänga utbrottet. Man vill nå barnets förnuftiga sida, men barnet kan inte vara förnuftig. Kraven eldar istället på barnets frustration. En 4-åring kan ofta resonera mycket mer avancerat än en 3-åring, vilket kan förleda en som förälder. Men 4-åringar behöver fortfarande mycket stöd. Och i känslosvall och utbrott är förälderns uppgift att hjälpa barnet att lugna sig. Det går fortast om man själv är lugn och inte pratar på. Ibland behöver man ta bort barnet från en situation där det förstör eller bråkar, men man ska inte lämna små barn själva. En del barn kan man hålla på ett mjukt sätt så kanske de slappnar av efter ett tag och blir ledsna istället för arga. För andra blir det värre av att vara i famnen. Då kan man sitta en bit bort och visa att man är där, humma lite tröstande eller säga att man förstår att det känns orättvist. Det kan förstås vara jättesvårt att hålla sig lugn! Många föräldrar förvånas över vilka starka känslor som drar igång i en själv i konflikter med ett litet barn. Blir man så arg själv att man eldar på bråken är det dags att ta en egen time-out och gå undan och andas en stund. Är man två föräldrar kan man be den andre kliva in.

När utbrottet är över kan man ibland prata om vad som gick snett och kanske förklara vad som hände. Oftast är det dock inte nödvändigt. Barn vet vad som gäller, men kunde inte stoppa eller lugna sig. Som förälder kan man istället fundera på om det går att undvika liknande situationer framöver. Samtidigt får man inte ha som mål att undvika alla lägen är det finns risk för bråk och utbrott! Det är att ställa för höga krav på sig själv och det är heller inte meningen! Man måste komma ihåg att bråk och utbrott hör till livet. För barnen är det inte farligt eller skadligt att bli jättearg — det är ju i sina trygga relationer som man ska prova sina känslor. Barns utveckling handlar inte om att inte bli arg, ledsen eller frustrerad utan att lära sig förstå sina egna känslor och lära sig att de inte är farliga utan att det blir bra igen. Det lär man sig när man utan bemöts av en förälder som är större och klokare och finns där.

Vad påverkar barnet

Förutom att barns temperament skiljer sig åt och hetlevrade barn kräver mer av föräldrar kan naturligtvis andra saker också spela roll. Barn är känsliga för föräldrars mående och reagerar om en förälder inte mår bra eller om det är bråkigt i familjen. Ibland behöver man börja med att hjälpa sig själv för att hjälpa barnet. Kanske behöver man som familj mer hjälp och avlastning? Förändringar som att man flyttat, byte av förskola eller förskolegrupp kan också vara stressigt för barn. Är det rörigt på förskolan, mycket byte av personal eller annat kan det också påverka. Som förälder kan man fundera över vad har hänt innan utbrottet och i vilka sammanhang de uppstår. Vad rör sig i barnet helt enkelt?

Följa och leda

Att följa och att leda barn är ett av föräldraskapets huvudinnehåll. Balansen däremellan kan vara svår — när ska man följa barnet och när ska man leda det? Den lilla bebin leder man hela tiden även om man gör det lyhört utifrån dess behov. Ju större barnet blir desto mer uttrycker det egen vilja och egna intressen. Barnet behöver bli sett och bekräftat i detta växande. Dock gör man barnet en björntjänst om man tror det kapabel till för mycket ledande. Att leda barnet genom vardagen och alla svåra situationer och att sätta gränser är att skydda och ta ansvar. Precis som man tar barnet i handen vid en trafikerad gata vare sig det vill eller inte eller stoppar när det ska lyfta det nyfödda syskonet i huvudet behöver man på samma självklara sätt styra barnet vid hämtning på förskola eller vid läggdags. Leda är inte att resonera och hoppas nå en gemensam överenskommelse utan att utifrån barnets behov bestämma vad som ska ske. Barnet får istället leda i lek eller situationer där det är möjligt och som är anpassade efter vad barnet klarar av.

Frågor att fundera över

Slutligen några frågor att fundera över om man tycker sig hamnat i mycket bråk och tjat: