Vatteninfrastruktur: Deltagarbaserad forskning och design

The Challenge

Nearly one billion people worldwide lack reliable access to improved water (Hunter et al., 2010). In sub-Saharan Africa, water-fetching is women’s work, and when villages lack water infrastructure, women and girls spend some 40 billion hours annually procuring water (Hutton et al., 2007).

Method: Participatory Research and Design

Because water procurement is women’s work, many women have detailed knowledge of soils and their water yields. This knowledge is vital to civil engineering and development projects—for instance, in determining where to place wells and water taps.

Gendered Innovations:

1. Tapping into local women’s knowledge has improved the efficiency of water projects. A study of water projects in 13 nations revealed that “equal […] participation by women contributes to the success of community-managed water services” (Postma et al., 2003). Women’s participation also correlates strongly with project sustainability (Gross et al., 2001).
2. Easy access to improved water supplies can improve school attendance for both girls and boys—hence helping to break the cycle of poverty.

Utmaningen
Innovation med genusperspektiv 1: Använd kvinnors kunskap som en resurs vid infrastrukturprojekt
Metod: Deltagarbaserad forskning och design
Innovation med genusperspektiv 2: Förbättra flickors och pojkars utbildning
Metod: Analysera hur kön och genus interagerar
Konklusioner
Nästa steg

Utmaningen

Vatten, sanitet och hygienrelaterade sjukdomar orsakar 1,8 miljoner dödsfall per år i världen (Connell, 2010; CDC, 2006). Förenta Nationerna har särskilt tagit upp behovet av förbättrad vattenförsörjning och avloppssystem i sin strategi för att nå millenniemålen (FN, 2010).

FN har funnit att "i de flesta länder är kvinnor de primära intressenterna inom vatten- och sanitetssektorerna, och de är de primära familjeförsörjarna av vatten för hushållsbruk” (FN, 2008). Statistiskt tillbringar kvinnor och flickor avsevärt mycket mer tid åt att hämta vatten än män och pojkar på landsbygden i flera länder (se nedan, diagram återgivet med data från de Moria et al., 2007; Wodon et al., 2006). Detta skapar en extrem "tidsfattigdom" som håller ungdomar (i synnerhet flickor) borta från skolan, minskar omsorgen om barnen och ökar sjukdomsbördan (Costa et al., 2009). I områden där kvinnor saknar politisk representation är utvecklingen av vatteninfrastrukturen ofta ekonomiskt lågprioriterad (Sorenson et al., 2011). Observationsstudier av styrande organ i byar på den indiska landsbygden visar att kvinnliga ledare tenderar att prioritera finansiering av vatteninfrastruktur, medan manliga ledare tenderar att prioritera finansiering av utbildning (Chattopadhyay et al., 2004).

För barn, och i synnerhet flickor, innebär tiden för vattenhämtning också missad skolgång. Den här kopplingen är så tydlig att ett hushålls avstånd från närmaste vattenkälla avgör om flickorna i det hushållet kommer att gå i skolan. Världshälsoorganisationen (WHO) anser att ur ett globalt perspektiv är fungerande vatteninfrastruktur kritiskt för att kunna tillhandahålla grundutbildning (det andra millenniemålet) och har i internationella studier rapporterat att "tillhandahållandet av säkert dricksvatten och latriner i skolan (särskilt latriner för flickor) uppmuntrar till närvaro i grundskolan […] eftersom det sparar tid som barn annars skulle ägna åt att hämta vatten […] och att samma insatser kan förhindra att barn missar skolan som en följd av sjukdom eller skada” (Prüss-Üstün et al., 2006). Med utgångspunkt i kopplingen mellan utbildning och vattentillgång har WHO beräknat att om hälften av de människor som i dag saknar tillgång till vatten kan ges förbättrade vattenvillkor, skulle frånvaron från skolan minska med nära 80 miljoner elevdagar globalt – framför allt i Afrika söder om Sahara, i Sydostasien och i Latinamerika (Hutton et al., 2004).

Innovation med genusperspektiv 1: Använd kvinnors kunskap som en resurs vid infrastrukturprojekt

Utnyttjandet av kvinnors kunskaper i ett projekts planeringsskede har lett till mer framgångsrik vatteninfrastruktur. Den här fallstudien bygger på arbetet av Jenna Davis, Stanford University. Exempel på innovation med genusperspektiv inom vatteninfrastruktur:

Indien: Den indiska regeringen svarade på jordbävningen 1993 i Marathwada genom att rekrytera kvinnor till ledande positioner i katastrofarbetet. Kvinnors lokala kunskap om vattenbehoven hjälpte ingenjörerna att öka den tekniska kvaliteten på vatteninfrastrukturen. Som “primära intressenter" för infrastrukturen var dessa kvinnor bekämpa korruption i vattenprojekt. De konfronterade politiker som tog mutor när understöd delades ut och entreprenörer som överskattade omfattning och kostnader för deras projekt (FN, 2008; Yonder et al., 2005) – se Metod.

Metod: Deltagarbaserad forskning och design

Inom västerländsk forskning och ingenjörsvetenskap drar man ofta en tydlig linje mellan teknikutvecklare och teknikanvändare, särskilt om användarna finns i utvecklingsländer. Deltagarbaserad forskning däremot involverar samhällsmedborgare – till exempel framtida användare av vattentekniska lösningar – som aktiva medlemmar i forsknings- och teknikutvecklingsteam (O’Fallon et al., 2002).

Uppdelningen av arbete, där vissa grupper i ett samhälle tenderar att utföra vissa typer av jobb, leder till uppdelning av kunskap. Människor som ansvarar för en viss uppgift förvärvar kunskaper som är specifika för den uppgiften. I utvecklingsländer är det kvinnorna som är primärt ansvariga för vattnet – att skaffa vatten, transportera det och använda det inom såväl jordbruk som hushåll (NationMaster Labor Statistics, 2010). Därför får kvinnor kunskaper som är viktiga vid utvecklingen av vatteninfrastruktur.

Genom att analysera kunskapen som skapas genom könsuppdelat arbete kan nationella regeringar, icke-statliga organisationer (NGO:er) och andra grupper bättre utnyttja de delar av befolkningen som besitter kunskaper som kan vara viktiga vid ett visst utvecklingsprojekt. Deltagarbaserad forskning har förbättrat ingenjörers förståelse för lokalsamhällens behov och samtidigt gjort vattenprojekten mer framgångsrika. Deltagarbaserad forskning bidrar till att "säkerställa att lokalsamhällen får en känsla av ägarskap och förmåga att underhålla vattensystemet” (Suzuki, 2010).

Gå till Metoder – allmänt

 

Malawi: Förenta Nationerna har stöttat vatteninfrastrukturprojekt i Malawi sedan 1981. 1988 visade en utvärdering att dessa projekt till stor del hade misslyckats eftersom kvinnor exkluderades från beslutsfattandet och deras kunskaper inte togs till vara. Resultatet blev att programansvariga – efter påtryckningar från FN – rekryterade kvinnor. Tillvaratagandet av kvinnornas kunskaper innebar ett betydande lyft för kvaliteten på vatteninfrastrukturen (Tenthani, 2002).

Tanzania: I Kilombero-distriktet i Tanzania valde en NGO, med stöd av Swiss Agency for Development and Cooperation (SDC), att låta fler lokala kvinnor vara med i beslutsfattandet, speciellt när det gällde valet av platser för vattenbrunnar. En vattenbrunn vars placering valts ut av en kommitté med enbart män hade torrlagts. Organisationen har haft större framgång när man fått tillgång till kvinnornas kunskaper om markförhållanden och brunnars kapacitet (Tissafi, 2004).

Innovation med genusperspektiv 2: Förbättra flickors och pojkars utbildning

Inom området för vatteninfrastruktur har utnyttjandet av kvinnors kunskaper om lokala förhållanden bidragit till dramatiska förbättringar för lokalsamhällen i termer av hälsa, trygghet, utbildning och intäkter.

1. Utbildning: Multinationella studier visar att vatteninfrastrukturprojekt i stora drag förbättrar utbildningsnivån för barn av båda könen, särskilt på landsbygden (Koolwal et al., 2010). Den största vinsten är flickors skolgång eftersom vattenhämtning är ett kvinnoarbete, men även pojkarnas skolgång gynnas. Ett vattenprojekt i Marocko medförde ökad närvaro i grundskolan på landsbygden (för både flickor och pojkar) med 16 procent under fyra år. Eftersom den förbättrade vattensituationen innebar att flickorna ägnade mindre tid åt att bära vatten minskade utbildningsgapet mellan flickor och pojkar. Flickornas närvaronivåer ökade med 21 procent under samma period (Världsbanken, 2003).

Metod: Analysera hur kön och genus interagerar

Brist på drägliga sanitära förhållanden – den andra halvan av vatteninfrastrukturproblemet – kan också missgynna flickor. Det här problemet uppstår både genom biologiska könsskillnader och kulturella genusskillnader.

Menstruation ökar flickors behov av rena latriner och avskildhet på skolan. I exempelvis Uganda stiger andelen flickor som hoppar av skolan dramatiskt i 12–13-årsåldern då de börjar menstruera. Endast 8 procent av skolorna i Uganda har tillräckligt många latriner för det antal elever som går på skolan, och av de skolor som har nog många är det bara en tredjedel som har könsseparerade anläggningar (Uganda Ministry of Finance, Planning, and Economic Development, 2005).

Genusuppfattningar och normer bidrar också till att förhindra flickor från att gå i skolan. I många länder, även Uganda, är menstruation ett tabubelagt ämne. Föräldrar kan anse att det inte längre "är nödvändigt eller lämpligt för en dotter att fortsätta skolan under puberteten” (Kirk et al., 2006). Dessa tabun är starkast på de platser där det är störst brist på fungerande vatteninfrastruktur – fattiga landsbygdsområden – och de utgör ett påtagligt hinder i flickornas skolgång (Sommer et al., 2010).

Gå till Term

 

2. Hälsa: Vatteninfrastrukturprojekt förbättrar samhällets och kvinnors hälsa på bred front:

• Genom att minska förekomsten av diarrésjukdomar, särskilt hos barn (Jalan et al., 2003). På grund av detta har Världsbanken identifierat vatten och sanitetsanläggningar som den enskilt största faktorn för förbättrad hälsa i utvecklingsländer (Zwane et al., 2007).
• Genom att minska förslitningsskador och stora kaloriförluster på grund av det fysiska arbetet med att bära tunga vattenbördor (Kavuma, 2010; Costa et al., 2009), samt risker för överfall och attacker, olyckor och dödsfall i trafiken (Sorenson et al., 2011).
• Genom att barnen får en bättre tillvaro när mödrarna inte behöver lägga lika mycket tid på att bära vatten. Detta resulterar i bättre kost och utbildning för barnen (Alderman, 2007).

3. Hållbarhet: Projekt där kvinnor utbildas i att underhålla och reparera vatteninfrastruktur (i vissa fall är det volontärarbete och i andra fall avlönat arbete) och där kvinnor bidrar med sin kunskap, har varit mycket framgångsrika när det gällt att öka tillförlitligheten hos de förbättrade vattenresurserna (Hoque et al., 1991). Bättre tillgång till vatten för alla, och till utbildning för flickor, skapar bättre förutsättningar för kvinnor att skaffa sig inkomster, vilket bidrar till ekonomisk hållbarhet.

Konklusioner

I Afrika söder om Sahara är vattenhämtning ett kvinnoarbete, och när byar saknar vatteninfrastruktur ägnar kvinnor och flickor runt 40 miljarder timmar per år åt att hämta vatten. På grund av denna könsuppdelning av arbetet har många kvinnor detaljerad kunskap om markförhållanden och vet var vatten finns att tillgå. Genom att använda metoder för deltagarbaserad forskning och utnyttja lokala kvinnors kunskap har resultaten för vattenprojekt blivit bättre. Förbättrad vattenförsörjning får också den extra fördelen att närvaron i skolan ökar, särskilt för flickor, vilket bidrar till att bryta fattigdomscykeln.

Nästa steg

Fördelarna med högkvalitativ vatteninfrastruktur är stora: bra infrastruktur kan förbättra utbildningsnivån, jämställdheten, samhällshälsan och den ekonomiska stabiliteten. Viktiga strategier för fortsatt utveckling:

1. Mer forskning om faktorer för vattenhämtning och vattenanvändning som kan påverkas av genus. Riskerna med vattenhämtning är inte begränsade till nack- och ryggskador, även trafikolyckor och överfall inträffar. Könsroller påverkar hur vattenanvändningen prioriteras (Sorenson et al., 2011).
2. Säkerställa kvinnors deltagande i lokalsamhällens vattenråd. Vissa regeringar och anslagsgivande organ uppmuntrar könsbalans inom beslutsfattande och administrativa organ, ofta genom kvotering, till exempel genom att kräva att en tredjedel av medlemmarna ska vara kvinnor (Ballington, 2004). Att "justera siffrorna" för antalet kvinnor i ledande ställning räcker dock inte för att säkerställa goda och hållbara resultat. Det är nödvändigt att i lika stor del beakta mäns och kvinnors olika perspektiv. Genusbias, tillsammans med andra former av social bias, till exempel sådant som hör samman med kast, ålder, religion, välstånd osv, måste ifrågasättas (Singh, 2006).
3. Utveckla vattentjänster med flera användningsområden (multiple-use water services, MUS). Nuvarande vatteninfrastrukturer är utformade för att tillgodose omedelbara behov av dricksvatten och vatten för matlagning och grundläggande sanitära behov som handtvätt, men inte för inkomstgenererande verksamheter. MUS är designade för att stödja ekonomisk/produktionsinriktad användning av vatten, och har möjliggjort för kvinnor i landsbygdsområden att starta inkomstgenererande verksamheter, till exempel hålla köksträdgårdar, föda upp kycklingar (ibland även boskap), konservera mat och tillverka vegetabiliska oljor (Mikhail et al., 2008). I urbana miljöer är MUS ett stöd för nya hemmaföretag där man gör allt från att mala mjöl till att tillverka lerkrus (Verhagen et al., 2006).

Nearly one billion people worldwide lack reliable access to water. In sub-Saharan Africa, women and girls spend some 40 billion hours annually carrying water.

Gendered Innovation through Participatory Research:

Here the gendered innovation is tapping into this local knowledge. Because carrying water is women'swork, many women have detailed knowledge of soils and the water they yield—knowledge that is vital to civil engineers when placing wells and water taps. Here (right) we see a woman in Ghana mapping well sites. Such community participation vastly improves water services.

And it's a potential win-win: when girls aren't carrying water, they tend to go to school, and potentially break the cycle of poverty.