BVC-Elvis

Skriv ut

Rädsla och oro hos 3 & 4-åringar

Text av Malin Bergström, barnpsykolog och Med. Dr.

Att barn är rädda och oroliga ibland är förstås normalt. Det tillhör uppväxten och är en del av att vara människa. Men ibland är små barn så oroliga att ängslan hindrar dem från att utforska, ta för sig och utvecklas. Studier uppskattar att så många som 5-15 procent av barn i förskole- och skolålder ibland känner sådan stark oro. Det är alltså ganska vanligt att vara orolig som liten.

Ofta visar sig oro genom att barnet är ledset, vill avstå från saker som skrämmer, har svårt att släppa en som förälder eller har otäcka fantasier eller drömmar. Barn i förskoleåldern kan också vara upptagna av det som oroar dem och prata mycket om detta, ha svårt att släppa och gå vidare. Men oro kan också visa sig som trots eller bråkighet. Därför är det alltid viktigt att försöka förstå varför barn bråkar. Kanske behöver de inte lära sig behärska ilska utan snarare att hantera rädsla.

Eftersom rädsla och oro kan växa när man undviker sånt som skrämmer är det viktigt att barn uppmuntras att utmana sina rädslor. Det är inte alltid helt lätt att pendla mellan att bekräfta deras känslor, trösta och samtidigt uppmuntra dem att våga pröva.

MEN rädsla och oro hos barn kan förstås bero på att det finns saker i barnets liv som är skrämmande eller stressande. Kanske har barnet varit med om något svårt, som att fly eller förlora en förälder. Kanske är barnet ängsligt efter en flytt, för att man som förälder förlorat jobbet, dricker för mycket eller för att föräldrarna flyttat isär. I såna fall är barnets rädsla en naturlig reaktion på att barnet går igenom något svårt. Istället för att följa råden i den här texten är det då viktigare att fokusera på att trösta och stötta barnet medan man försöker se till att situationen runt barnet blir mer stabil.

I den här texten försöker vi beskriva hur man kan göra som förälder. Tycker man att det känns svårt eller har ett barn som är väldigt ängsligt kan man vända sig till en barnpsykolog vid Första Linjen för barn och unga som finns på vissa vårdcentraler. De kan hjälpa med konkreta tips på hur man kan stötta sitt barn. Det finns också bra böcker att läsa med föräldratips, ett exempel är Martin Forsters bok från 2013: Jag törs inte men jag gör det ändå, Om barns välmående och självkänsla.

Barns rädslor

Nästan alla barn är rädda, oroliga och ängsliga - åtminstone i perioder. Sett ur ett evolutionärt perspektiv har rädsla en viktig skyddsfunktion eftersom den skärper vaksamheten i farliga lägen. Att barn blir rädda för människor de inte känner under sitt andra halvår visar att barnet etablerat en anknytningsrelation till en som förälder och söker trygghet där. Man kan säga att rädsla för ormar och spindlar har gagnat mänsklighetens överlevnad genom evolutionen.

För de minsta barnen är det ofta konkreta företeelser som till exempel höga ljud eller särskilda miljöer som skrämmer. Kanske är de rädda för vatten och kämpar för att slippa tvätta håret. Förskolebarns rädsla påverkas av deras fantasi. Fantasiförmågan är en rikedom men innebär också att barn kan föreställa sig skrämmande saker som bovar och monster. Som Alfons, vars pappa måste titta efter lejon under sängen på kvällen. Många förskolebarn hittar egna strategier för att hantera rädslan. Det kan vara små mantran som de mumlar när de går in i badrummet eller så vägrar de plötsligt att åka hiss eller somna själva på kvällarna.

Hjälp för rädda barn

ängsliga barn kan reagera mycket starkt i situationer som skrämmer dem. Som förälder påverkas man av barnets rädsla och vill hjälpa och trösta. I all välmening kan då ett förhållningssätt som snarare förstärker än minskar rädslan utvecklas. Särskilt om man som förälder själv är lite orolig. Man kan nästan säga att oro smittar eftersom man som förälder omedvetet kan lära barn att saker är skrämmande och bäst hanteras genom att man undviker dem. Ibland är också hela familjen påverkad av ett barns rädslor i form av vanor, undvikanden eller ritualer. Kanske undviker man att flyga, gå ut i skogen eller att ha barnvakt. Det är förståeligt, men genom att undvika bekräftar man tyvärr rädslans grundantagande om att världen är farlig och att man gör bäst i att hålla sig undan eftersom man inte har en chans att klara av att hantera det som skrämmer.

Ett förhållningssätt som istället hjälper rädda barn är en balansgång mellan att leva sig in i och bekräfta barnets oro men samtidigt stärka barnet att det klarar mer än det själv tror. Barn behöver uppmuntras att utsätta sig för det som skrämmer eftersom de då samlar erfarenhet av att de faktiskt klarar av att utmana rädsla och att det man fruktade faktiskt inte hände!

Vissa barn tycker det är svårt och skrämmande att vara utan föräldrarna, ha barnvakt, gå på förskolan eller leka hemma hos andra. Barnet kan vara upptaget av fantasier och katastroftankar om att något hemskt ska hända barnet själv eller föräldrarna då de är åtskilda. Att barn är beroende av sina föräldrar är förstås naturligt och önskvärt, särskilt när man är så liten som 3-4 år. Men om barnet har svårt att släppa på ett sätt som känns hindrande eller leder till konflikter, behöver barnet stöttas för att klara av separationerna. Till en början endast för korta stunder så att barnet får samla positiva erfarenheter på egen hand eller tillsammans med andra vuxna. Man kan komma överens med barnet om hur man ska lägga upp det så att barnet känner att det får vara med och styra när man ”tränar” på att vara ifrån varandra. Kanske ska en barnvakt som barnet känner sig trygg med vara den som passar barnet till att börja med, innan man ger sig in på äventyrligheter som barngymnastik eller nån annan aktivitet där föräldrar inte är med. Det är också viktigt att man förklarar för barnet att man inte ”tränar” för att man inte tycker om att vara med barnet, utan man tränar för att barnet kan få vara med om en massa roligt om det så småningom lär sig att vara utan föräldrarna ibland.

Många barn är särskilt ängsliga på kvällarna när de ska sova. Studier har också visat att rädsla och oro hos barn påverkar deras sömn negativt. De kan ha svårt att somna på kvällen och att somna om när de vaknar till nattetid. För barn som är 3-4 år är det enklaste sättet att skapa trygghet på kvällar och nätter oftast att barnet får sova hos en som förälder. Tycker man det är trångt och bökigt att ha barnet i sängen kan man ordna en madrass på golvet eller en plats vid fotändan där barnet kan sova hela natten eller komma tassande om det vaknar i sin egen säng. Att låta 3-4 åringar sova hos en som förälder innebär inte att de kommer att fortsätta med det upp i skolåldern. Barns utveckling är så genomgripande att vanor som passar i en ålder kan förändras väldigt enkelt när barnet blivit lite större.

Om rädslan handlar om att barnet inte vill gå till förskolan behöver man dock först försäkra sig om att barnet har det bra där. För barn som är lite ängsliga kan förskolemiljön upplevas som stökig och otrygg. Kanske drar barnet sig då undan istället för att be om stöd. Därför är det viktigt att man tar hjälp av förskolepersonalen för att barnet ska trivas bättre. Kanske behöver barnet ibland få leka i lugn och ro med nåt enskilt barn, kanske kan man be någon i personalen som barnet tycker extra mycket om att ta hand om barnet lite särskilt för att öka barnets känsla av trygghet.

Vill barnet undvika något särskilt ställe som det upplever som skrämmande är det hjälpt av att man tar det i handen och säger att ”nu går vi lugnt så ska du se att inget händer”. Barn kan vara hjälpta av att ta små steg mot att klara av det man är rädd för. Om det är att gå in i ett rum där lampan inte är tänd kanske man till en början går med och håller barnets hand och tänder lampan tillsammans. Nästa gång kanske man går med och låter barnet tända lampan. När barnet vant sig vid att man är med som förälder kan man ta ett steg till och se om barnet vågar pröva själv. Kanske finns det en belöning som väntar i källaren för att barnet vågat gå ner för källartrappan själv. Vill barnet undvika att åka hiss bestämmer man med glad min att man visst ska åka hiss ”för att det inte är farligt” och hjälper och stärker barnet under hissfärderna. Har barnet svårt för trånga utrymmen eller stängda dörrar kan man komma överens om att stänga toalettdörren mer och mer gradvis så att barnet vänjer sig. I början kan man följa med barnet eller stå utanför. Att lyfta fram små framsteg och visa barnet på vad det klarat är viktigt.

Många ängsliga barn söker också försäkringar från sina föräldrar om att saker inte är farliga. Upplever man att det hindrar barnet från att våga själv kan man säga att ”livet inte är farligt även om man är orolig för blåa gubbar” istället för att försäkra att ”det inte finns några blåa gubbar”.

Den här typen av bemötande kan gå rakt emot ens instinkt och magkänsla som förälder. Helst vill man förstås trösta och underlätta för det rädda barnet. Ju kraftigare barnet protesterar desto svårare är det också för en att vara bestämd och leda barnet i rätt riktning. För att kunna hjälpa barnet att utsätta sig för det skrämmande kan man som förälder i sin tur behöva stöd och bekräftelse i sitt nya förhållningssätt.