BVC-Elvis

Skriv ut

Lek

Text av Malin Bergström, barnpsykolog och Med Dr

Lek

Ibland säger man att lek är barnets arbete eller sätt att förstå världen. Och visst är det så. Men leken är mycket mer än det. Den är barnens väsen och liv. I leken utvecklas barnets språk, förståelse för hur saker hänger ihop, för regler och för andra människor. Leken hjälper barnet att skapa ett sammanhang och bearbeta sådant barnet lär sig. När barnet leker tillsammans med andra är leken ofta en intensiv gemensam upplevelse. När barnet är så intensivt engagerat blir inlärningen optimal.

Barn behöver leka. Mycket, ofta och länge. Ensamt, med en eller med många andra. Framför skärmen, i skogen och i vardagsrummet. Som förälder kan man hjälpa barnet genom att själv vara med och leka men också genom att låta barnet leka med andra barn. Att ge barnet förutsättningar för olika slags lek, stillsamt, med rörelse och med olika utmaningar är en viktig uppgift för en som 3-åringsförälder.

Språk och lek

Både språket och fantasin spelar stor roll för barns lek. I takt med att barnet kan forma mer komplexa meningar språkligt börjar det samtidigt ofta leka mer planerade låtsaslekar. Rollekar förutsätter att barn kan prata eftersom de innehåller diskussioner om vilka som ska vara med, vilka roller man ska ha, var leken utspelar sig och hur leken ska gå till. Ju äldre barnen blir och ju mer avancerat språk de har, desto mer tid läggs på själva upplägget för leken. Det är viktigt att man är överens när man ska leka. För att markera när leken pågår pratar barn ofta på ett speciellt sätt, i preteritum eller dåtidstempus. ”Då var jag en mystisk eldkrigare” förmedlar att barnet nu tar steget in i det man planerat och öppnar för en spännande fortsättning.

Låtsaslekar, springlekar och pyssellekar kan ta stor plats i barnets vardag. Men det nya och mest spännande för många 3-åringar är rollekarna. När barnet börjar förstå regler blir det möjligt att rigga en lek och bjuda in andra. Det är mer effektivt än att bara härma någon eller ställa sig bredvid, som yngre barn ofta gör. Nu kan barnen komma överens (nåja) om vilka roller de ska ha, var leken ska utspela sig och vad som ska hända; ”då var du en stor gumma som hade en ambulans.”

Att klä ut sig är ett sätt att förstärka känslan av vem man är och att förtydliga rollerna. Byggandet av lekens scen kan ta mycket tid och vara lika viktigt och roligt som leken i sig. Barn som inte riktigt är mogna att delta i rollekar kan ofta delta i förberedelserna. De flesta kan vara med när man ska bygga murar i sandlådan, kojan eller ställa i ordning i dockvrån. För att barn ska trivas och utvecklas behöver de möta andra barn som befinner sig på ungefär samma leknivå som de själva. Kön och ålder spelar mindre roll än de andras förmåga att leka.

Svarta och vita lekar

Barns lek handlar ofta om sådant som de vill bemästra eller skräms av. Många 3-åringar ägnar sig åt lekar där de är dumma eller snälla och funderar över vilka egenskaper de själva och andra har.

I leken prövar barn att vara modiga och inte fega, att vara tillsammans och inte ensamma, att ens mamma finns men att barn också kan komma bort, rymma och försvinna. Lekarna handlar om grundläggande dimensioner av att vara människa bland andra människor. Det är lättare att uttrycka och förstå sådant som är svårt när det händer djur eller prinsar och prinsessor än om det händer ett barn. I leken kan man närma sig det som skrämmer genom att ändra förutsättningarna lite. Att en magisk ring förtrollar de dumma kan kännas lättare att ta till sig än att den dumma skulle kunna finnas i den verkliga världen.

För att lära känna sina jobbiga sidor behöver barn utforska dem i lekar. Det är där barn lär sig vad som är ont och gott, rätt och fel. Utgår vi från att våra barn vill väl behöver vi inte vara rädda för deras våldsamma och ondsinta lekar.

Låtsaskompisar

En del 3-åringar begåvas med en låtsaskompis. De föds i barnets fantasi, kommer oftast när barnet är ensamt och ordnar så att det har någon att leka med. På en nivå vet barnet att låtsaskompisen är just på låtsas, men i stunden är den verklig och levande. Vissa låtsaskompisar finns kvar under flera år så att hela familjen lär känna dem. Kanske försvinner de när barnet ska göra något med föräldrarna, men ibland måste de få en plats vid bordet och i sängen. Man ska förstås respektera dem och kan gärna föreslå att barnet ska leka med dem om man själv måste laga middag. Men ibland kan man tycka att låtsaskompisen tar väl stor plats. Då får man föreslå att den ska gå och leka någon annanstans ett slag. Vissa barn skyller, precis som Alfons Åberg, på låtsaskompisen när de gjort något fuffens. Det är fint om man då kan stilla sig och inte konfrontera barnet som en lögnare. I stället kan man se låtsaskompisen som ett uttryck för barnets fantasi och kreativitet och gå med i leken och banna låtsaskompisen för vad hen ställt till med.

Fantasi, lek och verklighet

Vi behöver inte vara rädda för att barn inte kan skilja mellan lek och verklighet. Ibland känns det som att vissa 3-åringar har så mycket fantasi att de tror att vad som helst kan hända. Kanske frågar de om och om igen om något de sett på tv. Eller är så är de så försjunkna i sin Star Warslek att man till slut undrar om de tror att de heter Leia. Men barn vet skillnaden. De förstår att en radio som gör att man hör röster i köket faktiskt finns, men att barn bara kan trollas till vuxna på låtsas. Kuddar kan förvandlas till stenar och blommor kan prata, men bara när man leker. Vilka figurer som är fantasi och vilka som finns är svårare att skilja på. Leken har ett så tydligt språk, en speciell scen där den pågår och givna roller och förutsättningar. Fantasifigurerna kan man däremot komma att tänka på i verkligheten. Att barn tror på tomten beror på att vi vuxna säger att han finns. Andra fantasifigurer kan 3-åringar vara mer osäkra på. Kanske finns älvor faktiskt, och monster? De behöver pröva, leka och prata med sina föräldrar om figurerna för att bli klara över hur det förhåller sig. Dinosaurier fanns förr i tiden, på riktigt. Men de kan inte komma nu.